Våra svenska hackspettar

Hackspettar är alltid roliga att fota. Att smyga omkring och lyssna om man kan höra dem hacka i något träd och sedan smyga sig på dem. Här i Gästrikland har vi gott om hackspettar så det har blivit många turer ut i skogen för att leta dessa häftiga fåglar. I Sverige har vi 8 olika hackspettar och nedan finner du en kort beskrivning av dem.

 

Större hackspett

Större hackspett är vår vanligaste hackspett. Man ser den ofta inne i villaområden och parker där den flyger mellan träden för att leta föda. Den lever på insekter och dess larver men även på frön från kottar och växter.

Vuxna hanar har svart hjässa och en röd fläck i nacken. Vuxna honor saknar rött på huvudet. På våren brukar den sitta på någon telefonstolpe, skorsten eller en torr gren och trumma med sin näbb. Trummningen hörs långt och är till för att markera revir mot andra hackspettar och för att locka till sig en hona. Hackspetten bygger själv sitt bo genom att hacka ut ett hål i stammen på ett träd. Där inne lägger den 5-7 ägg som den sedan ruvar i ca 2 veckor. Ungarna växer fort och sitter ganska snart i boöppninge och ropar efter mat. Båda föräldrarna hjälps åt att mata ungarna.

Större hackspett är en stannfågel vilket innebär att den är här även på vintern. Den besöker då gärna fågelborden för att äta frön och talg.

 

Bildinformation
Hona av större hackspett

Mindre hackspett

Den mindre hackspetten känner man igen just därför att den är mindre än de andra hackspettarna. Den saknar även den röda färgen på stjärten vilket gör att den ser tämligen svartvit ut. Framförallt gäller detta honan som helt saknar rött. Hanen har en röd fläck i pannan men är för övrigt svartvit. Den mindre hackspetten trivs bäst i lövskog gärna med angränsning till vatten. Här i Sandviken är sätrabadet en bra plats för att beskåda hackspetten. Beteendet är småfågellikt då den gärna befinner sig långt ut på grenarna. Boet hackar den ut i mjuka ruttna trästammar och tjocka grenar.

 

Bildinformation
Mindre hackspett (hane) med näbben full av myror och ägg

Gröngöling

Gröngöling, vår egen lilla bandit med svart mask och skarp blick. Gröngölingen är en stor hackspett med tydligt grön rygg. Hanen känns igen på det röda strecket under ögat samt en mer lysande övergump än hos honan. Gröngölingen är en högljud spett som på sommarkvällar hörs med sitt gälla rop. Den är mycket stationär och återfinns år efter år i samma område. En bra lokal för gröngöling är uppe i Högbo i Sandviken. Runt golfbanan hör man ofta hur den ropar uppe i asparna runt banan och efter ån. Sätter man sig ner och följer hur den flyger så hittar man snart boet. Boet hackar den oftast ut i ett större lövträd och då gärna asp.

Gröngölingen lever till skillnad från andra hackspettar på föda som den finner på marken. Dess favoritföda är myror och myrägg. Den är specialist på att plundra myrstackar och man kan se tydliga spår i en myrstack om gröngölingen har varit framme. Den är mycket skygg och varnar direkt om man närmar sig ett bo. Jag föredrar ett kamouflage i form av tält eller tyg för att inte störa dem runt boet.

 

Bildinformation
Gröngölingshane som blickar ut över sitt revir

 

 

Gråspett

Gråspetten liknar gröngölingen men är mindre och saknar banditmasken. Vintertid ser jag den ofta på mina vintermatningar av örn och rovfågel där den kommer fram för att äta av fettet vi åtlar med. Jag har även turen att ha en gråspett med revir vid min sommarstuga i Storsjön i Sandviken. Den bygger sitt bo i ett gammalt lövträd och då gärna en Asp. Där lägger honan 7-9 ägg som de hjälps åt att ruva i ca 2 veckor. Därefter matar båda föräldrarna sina ungar som efter ca 28 dagar lämnar boet.

 

Bildinformation
Gråspettshane som spanar från torraka

 

 

Göktyta

Göktytan liknar ingen annan hackspett och vore det inte för dess läte skulle man nog aldrig lägga märke till den. På våren och försomaren hör man dess läte ty-ty-ty-ty-ty-ty ljuda inne i skog och parker. Den kan lätt förväxlas med en "vanlig" småfågel när den hoppar omkring inne bland träden och på marken. Göktytan hackar inte ut sitt bo i något träd utan nyttjar redan befintliga hål från andra hackspetter och holkar.

När göktytan blir skrämd i boet sträcker den på halsen och låter huvudet hänga ned. Fågeln liknar då en orm som kastar med huvudet och halsen fram och tillbaka. Den har även ett ormliknande väsande som den utstöter vid fara. Den lever av myror, ägg och larver och är en av våra hackspettar som är flyttfågel. När den återkommer i början av maj har många småfåglar redan påbörjat sin häckning men det stör inte göktytan som helt sonika kastar ut de som häckar i det hål som de har valt som sitt.

Den här bilden har jag tagit bakom Sandbacka i Sandviken. En bit ner mot ån vid smörhålet.

 

Bildinformation
Göktyta på gren

 

Spillkråka

Den största av dem alla, stor och kolsvart med sin röda nacke som är större hos hanen än hos honan. Den blir nästan en halvmeter hög och en vingbredd på ca 65cm.  Man hör den ofta ropa i flykten och på våren hörs ett kraftigt trummande från områdets högsta träd. Där sitter den och slår kraftigt i någon torr gren och det hörs långt när Spillkråkan är i farten.

Den bygger rejäla bon med en öppning på närmare en decimeter och ett ljup ner i stammen som ibland kan bli över en meter. Där inne föder den sedan upp 3-6 ungar. När det har gått några år blåser träden ofta av vid ingångshålet och blir då ett perfekt bo för slagugglan som då övertar boet.

Även denna fågel finner man i Högboskogarna, runt hotellet och efter golfbanan. Jag brukar även stöta på den när jag är ute och springer i motionsspåret i Högbo.

 

Bildinformation
Spillkråka som söker föda i en björk

 

 

Vitryggig hackspett

Den vitryggiga hackespetten är tyvärr mer eller mindre utrotad i Sverige. Det finns ett fåtal individer kvar och inplanteringsförsök har gjorts i försök att rädda arten. I våra gannländer Finland och Danmark är tillgången bättre så än finns det hopp. Det är bristen på bra biotoper som är problemet i Sverige. Den vitryggiga hackspetten söker sin föda från döda omkullblåsta träd som legat och fömultnat på marken. Den är även kräsen vad det gäller blandningen av olika lövträd i området. Det moderna skogs och jordbruket missgynnar denna art. 

Om du dock får syn på en vitryggig hackspett så är det en kraftig och vacker spett som liknar den större hackspetten men är något större och har en vitbandad rygg.

Bildinformation
Hona och hane av vitryggig hackspett söker föda i barken.

 

Tretåig hackpett

Tidigt i mars brukar jag skida ut efter Dalälven för att leta efter den tretåiga hackspetten. Den trivs inne bland granarna där den hackar i barken på döda eller skadade granar. Fågeln skiljer sig från andra hackspettar då den helt saknar den röda färgen. I stället för rött har hanen en gul fläck på huvudet.

Spetten är tämligen orädd och med lite planering och försiktighet kommer man den nära när den födosöker efter trädstammen på en gran.

Den hackar sig ett nytt bo varje år och ofta på bara några meter från marken vilket underlättar om man vill fota denna vackra fågel. I våra trakter så är Gysingen den bästa lokalen för den tre tåiga hackspetten.

 

Bildinformation
Hane av tretåig hackspett söker föda i en gammal gran