23:e maj

Jag vaknar med ett ryck och tittar ut. Det är dimma över myren och hjärtat slår fortfarande några slag fler per minut än det brukar. Klockan är tre på morgonen och jag bläddrar bland bilderna jag tog för några timmar sedan. Vilken kväll!

Jag är på besök hos Håkan Vargas igen och Håkan och jag har planerat en kväll i björnkojan. Det är brunsttid hos björnarna och så här års vet man aldrig vad som kan hända när man väntar på björn. Vi kom upp till kojan klockan fem på eftermiddagen. Fixade lite med prylarna och satte och till rätta inför kvällens sittning. Vädret är okej, lite mulet men i övrigt bra. Efter bara en timme kommer en vacker ljus björn in på myren. Jag trodde först att det var samma björn som jag fotade här för en vecka sedan men ser snart att denna inte har samma tofs i nacken. Däremot gissar jag på att det är dess syskon. Hon vädrar oroligt i luften och kommer inte till ro för att äta av maten som vi lagt ut. Efter bara en kvart lufsar hon raskt in i skogen igen. Vad var det för doft som oroade henne?

En ljus björn kommer in på myren
 

Oroligt drar hon sig undan i skogen
 

Tio minuter senare får jag höra ett ljud jag inte kan placera. Ett stönande, frustande ljud långt ner i tonskalan. Jag tittar ut men ser inget. Ljudet ökar och plötsligt får jag se något stort och svart glida upp bredvid kojan, bara 10 meter bort. Jag lutar mig framåt och kikar åt sidan och möts av en gigantiskt stor mörk björn som går och uppvaktar en brunstig, nästan lika stor hona. Pulsen går upp och jag tar försiktigt mina första bilder på denna björn. 

Stor björnhane 300kg + flåsar intensivt efter honan
 

Brunstig björnhona
 

Under de kommande timmarna äter honan av maten och den väldiga hanen går hela tiden runt henne och flåsar. Då och då försöker han närma sig henne. Hon ryter och håller honom på avstånd. Hon är inte redo för parning än.

Senare på kvällen sjunkter temperaturen över myren. En rå, tät och kall dimma lägger sig över myren. Hanen uppvaktar hela tiden honan med sina stön och sin kroppshållning. Plöstligt ökar intensiteten hos hanen. Han far runt över myren, skrubbar sig mot trädstammar och gränslar buskar och träd för att sätta sin doft. Han biter stora stycken ur trädstammarna för att imponera på honan. Den över tre hundra kilo stora björnen kastar sig mellan träden, hela tiden frustandes höga ljud.

Efter att hanen har farit runt på myren och tuggat i vart och vartannat träd, vrålat och levt rövare verkar honan plötsligt ha kommit på andra tankar. Hon slutar äta och möter upp hanen ute på myren. Hon sänker huvudet och vänder baken mot honom som en signal att han är värdig att få bli far till hennes ungar. Ett magiskt ögonblick som vi får vara med om. 

 

Klockan är nu halv fyra och jag har bläddrat igenom alla bilder med ett leende på läpparna. Håkan lika så! Myren är nu tom och dimman har börjat lätta. Solen är på väg upp bakom träden och en ny dag tar sin början i Hälsingeskogarna. En kväll jag alltid ska minnas, resten av mitt liv. Tack naturen för denna gång!

/Hasse Andersson

 

Gör gärna ett besök hos Vargas för att läsa mer om hans verksamhet.
www.swedenwildlife.se/sv/