23:e november

I lodjurets spår följer jag den lilla stigen upp på berget. Det blåser kraftigt och snön yr över marken. Spåren jag följer kan inte vara mer än några timmar gamla. De går upp efter stigen ända fram till kojan. Klockan är 07.15 och det är dags för mitt första pass för året i örnkojan. I ljuset från pannlampan kollar jag först av matplatsen. Delar från ett trafikdödat rådjur ligger fastfruset i marken. Jag lägger ut ett till rådjur för säkerhets skull innan jag tar plats i kojan och tänder kaminen. Ovädret som de har talat om på radion dundrar utanför kojan. Jag häller upp en kopp te och sätter mig och väntar.

Det dröjer inte länge innan ett par korpar sätter sig i träden runt kojan. Några skator och kråkor är redan nere och pickar i sig av maten. Under dagen ser jag en eller två örnar flyga över berget men visar inget intresse i att gå ner och äta.

 

En korp putsar sin fjäderdräkt

Djävulens fågel, eller? Nejdå, det är korpens blinkhinna som lyser i ögonen. Den motsvarar vårt ögonlock.

 

En kråka lägger sig ner i snön och vilar lite på maten

Dagen går men ingen örn vill gå ner på maten. När klockan är kvart över tre börjar jag plocka ihop mina prylar. jag gör en sista koll ut genom gluggen och då sitter han där. Helt ljudlöst har han landat på rådjuret. Jag tar en titt i kameran och ser att det är gammal bekant. Vi kallar honom för Pajala. Pajala föddes i just Pajala år 2000 och detta är hans 11:e säsong vid vår åtel.  Pajala kommer nästan alltid i skydd av mörkret och kanske är det just det som gjort att han har blivit 10 år. I det sista ljuset tar jag några bilder på den gamle vännen.

Pajala på rådjur i dygnets sista ljus

Pajala på rådjur

/Hasse Andersson