3:e februari

Onsdag och mulet väder. Jag har tagit ledigt på eftermiddagen för att fota skäggmes. Tidigt på morgonen får jag ett mail från Peter Rolén om jag ska vara med och dra gris i kväll och jag svarar att jag självklart ska vara det. Att dra gris betyder att vi ska släpa upp mat till örnarna vid vår åtel. Detta gör vi en gång i veckan. Jag hade glömt att det var i kväll så jag bokar snabbt av skäggmesarna och ringer och hör om Sara vill hänga med upp till örnkojan och sitta där från lunch fram till kvällen för att sedan släpa upp lite kött till åteln. Det ville hon gärna så nu är vi på väg.

Att gå upp till en örnåtel mitt på dagen är en chansning. Oftast så ser örnarna när man kommer och flyger iväg och kommer inte tillbaka den dagen.

Efter en timme i bil är vi framme vid stigen som leder upp till kojan. Vi lastar på oss ryggsäckarna och trampar iväg in i skogen och upp på berget. 12.10 är vi framme i kojan. Vi riggar kamerorna och tänder kaminen. Jag häller upp en kopp kaffe och lutar mig tillbaka. Plötsligt utan förvarning landar en kungsörn på åteln. Hjärtat tar ett litet glädjeskutt och vi tittar på varandra med stora ögon. Det visar sig att det är en fyra år gammal örn som jag inte har sett tidigare. Samtidigt landar det en örn i blixttallen snett bakom kojan. Under nästan två timmar följer vi örnen på nära håll. Under dagen så landar det ytterligare en örn på åteln, en 6 år gammal kungsörn. I februari rör sig kungsörnarna åter mot sina hemtrakter i norr och passerar vår åtel så man vet aldrig vad som kan landa på åteln den här tiden på året.

När mörkret faller på går vi glada ner från berget med nya bilder på minneskortet. Väl nere lastar vi två pulkor med griskött och drar upp lite nytt kött till våra vänner på berget. Vi tackar ödmjukt för denna dag och i ljuset från pannlampan tar vi oss tillbaka till bilen och åker hem.

 

´

En vacker kungsörn i profil

 

Ibland tror man att örnen inte vet att man sitter i kojan 15 meter därifrån men det kan man glömma