En i gänget

(Läs hela berättelsen med fler bilder som PDF)

Efter nio timmar i bil anländer jag till Kongsvold fjällstation i Norge. Klockan är halv fyra och solen står fortfarande högt på himlen. Det är september månad och löven har redan fått sina höstfärger i rött och gult. Framför mig har jag Dovrefjells vackra landskap med toppen Snöhetta på sina 2286 meter i bakgrunden. Jag packar ryggsäcken med kamera, tält och mat för 4 dagar och sen bär det iväg.

Några dagar tidigare berättade min arbetskollega, just hemkommen från sin semester, att han sett något häftigt i det Norska fjällmassivet Dovre. En tanke väcktes ”dit måste jag åka” och nu är jag här.

Efter någon timmes vandring kommer jag upp ovanför trädgränsen. Landskapet breder ut sig i enorma vidder. Terrängen är kuperad men lätt att gå i så jag bestämmer mig för att vika av från leden och ner i en dal som får bli basläger för denna tripp. På väg ner i dalen så får jag syn på dem, en grupp på 11 djur skymtas bara någon kilometer bort.

Det blåser kraftigt från öster med vindbyar upp mot 15 sekundmeter och jag skyndar mig ner i dalen, reser tältet och sen iväg. Med kameran på axeln småjoggar jag över fjället. Äntligen ska jag få träffa detta fantastiska urtidsdjur, Myskoxen!

Väl framme närmar jag mig försiktigt. Myskoxen kan väga över 400 kg och både könen bär horn. Man bör ha ett säkerhetsavstånd på 200 meter för att inte stressa djuren och därmed utgöra en fara för sig själv och djuret. Jag stannar med god marginal och medan solen sakta försvinner bakom de omgivande fjälltopparna betraktar jag flocken. Stillsamt rör sig djuren i riktning tillbaka mot dalen där jag har mitt tält. När mörkret faller befinner sig flocken inom 100 meter från mitt tält. Med viss tvekan kryper jag in i tältet, släcker lampan och somnar lyssnande till de betande djuren utanför.

Dag 2
Få saker smakar bättre än starkt kaffe kokt på gaslåga vid platser som denna. Det är några minusgrader i luften och ljudet från en fjällbäck uppfyller mina sinnen. En snabb blick i kikaren visar att flocken under morgonen har förflyttat sig några kilometer bort mot Snöhetta i västlig riktning. En snabb frukost och iväg. Under hela dagen går jag tillsammans med flocken över fjället. De första timmarna håller de koll på mig och flockledaren vistas hela tiden mellan mig och flocken.

Ledaren en stor tjur med kraftig nacke och grova horn och han vaktar sin flock med vaksamt öga. Varje gång jag kommer för nära så markera han det genom att stampa i marken och svänga med huvudet. Framemot kvällen verkar det som om de accepterar mig och tillåter mig att komma närmare flocken.

Strax innan solen går ner och mörkret infaller slår det mig att jag har en timmes väg tillbaka till tältet och min pannlampa ligger kvar i tältet? Jag tackar flocken för att jag fått vara med dem hela dagen och beger mig snabbt tillbaka mot tältet. I mörkret finner jag till slut mitt tält (efter en stunds letande) och jag kryper ner i min dunsäck och njuter av dagens minnen.

Dag 3
är 07.10 och flocken ligger och idisslar på toppen av en liten kulle. Flockledaren tittar slött på mig och det känns som om att han säger ”hej du?”. Stämningen är lugn och jag närmar mig försiktigt. Ingen i flocken tar någon speciell notis om mig. Jag sätter mig ner och följer djuren på nära håll. Jag följer flocken under de nästkommande 12 timmarna och vid flera tillfällen sätter jag mig ner på en sten och efter en stund betar flocken lugnt runt mig. Stundtals befinner de sig inom 15 meter och jag får en känsla av att vara accepterad, som en i gänget. När mörkret faller på beger jag mig av mot tältet. Vilka fantastiska dagar jag fått ta del av. Vardagsstressen är som bortblåst och med en skön känsla i kroppen packar jag ihop mina prylar och kryper ner i sovsäcken. I morgon bär det av hemåt igen å en sak är säkert, den här platsen kommer jag att återkomma till.

Hasse Andersson